Det var en sak som slog mig häromdagen när jag gjorde i ordning årets utskick av julkort. Vi skickar till de som står oss närmast, som man vill visa att man tänker lite extra på. Som alltid läste jag upp namnen för Björn utifall att vi glömt någon. Plötsligt ifrågasatte han ett av namnen. Först blev jag förvånad. Varför skulle jag inte skicka till personen i fråga? Vi har liksom känt varandra i alla år. Men nu såhär dagen efter tänker jag precis samma sak – varför? Vi kanske gått igenom mycket tillsammans, men det var då det. Vi har inte sets på länge och den lilla kontakt vi har bevisar verkligen hur lite vi känner varandra numera. Varje gång jag försöker boka in ett möte har det runnit ut i sanden, så varför fortsätta försöka rädda det som uppenbarligen är för sent att laga? Vi måste ju båda vilja.

Kan inte låta bli att tänka på det mamma sa en gång för många år sedan. När jag flyttade till min första lägenhet tappade jag en keramikprydnadssak i golvet. Jag limmade och satte den i bokhyllan. Ett tag senare fick mamma syn på den och ifrågasatte direkt varför jag sparat på den. Jag svarade att den var fin, att jag gillade den och att det knappt syntes. Mamma tittade på mig och svarade kort ”Men gumman, hur fin den än må vara så är den fortfarande sönder”…

Så vem försöker jag lura? Med mammas ord i åtanke sätter jag punkt och lovar migsjälv att inte hålla fast vid människor som uppenbarligen släpp taget för länge sedan… Det är så mycket enklare att bry sig om dem som bryr sig tillbaka <3