NU är det inte långt kvar!

Jag trodde först att det var en flicka men Björn har bestämt sagt från dag ett att det är en pojke. Fast sista veckorna har han ändrat sig och han tror nu att det är en liten tös som ligger i magen och väntar på att få komma ut. Vi blir så klart glada vad vi än får men jag är så förvirrad att jag inte ens kan gissa på vad jag tror det är ha ha

Jag blir galen på mina feta fingrar! Jag har svullnat i både ben och händer och det är ömt och irriterande *grrr* Jag kan inte ha vanliga strumpor längre för det sitter åt (till min mammas stora lycka, hon tar varje chans hon får att skratta åt mig). Varje natt då Björn sticker till jobbet frågar jag mig själv om det är inatt det ska ske- är det dags för oss att bli föräldrar nu? Varje förvärka får mig att känna efter ifall det är något nytt jag känner. Björn är som på nålar nu när vi har gått 38 veckor och han säger att jag har haft bebisen i 9 månader och nu är det hans tur att få "hålla den" ha ha Man kan lugnt säga att min man är lika redo som jag =)

Denna bilden är till Svärmor ;)

Magen:
Vecka 37 + 6
(Alltså kan det bli nerkomst vilken dag som helst..)
Jag har gått upp 13 kilo cirka
Omkrets 110 cm and still going!

Okej, nur är det inte roligt längre. Jag har sedan dag ett längtar tills vår bebis ska komma men nu räknar jag ner dagarna. På riktigt. Jag vaknade varannan timma om nätterna på grund av foglossning, förvärkar eller att jag behöver gå på toaletten och nej, det är inget vidare. Men mitt i allt jobbiga får jag en klapp inifrån magen och då kan man inte göra annat än att le och klappa tillbaka. Det är helt klart värt det! Jag har svårt att tänka mig hur det kommer att bli, om bara 2½ vecka ska vi vara föräldrar. Mamma och pappa. Helt underbart och helt overkligen *ler stort* Jag kunde inte valt en bättre man att dela detta med och jag längtar så tills han får hålla vår son/dotter i famnen första gången... När vi två blir tre...

Jag har varit dålig på att uppdatera bloggen men det är för att min kära svärmor inte varit på nätet och om sanningen ska fram är ju denna blogg mest till för henne... och en handfull till =)  Välkommen hem Birgit, nu ska här skrivas igen! ;)

Bror Stefan knackade på rutan och skrämde nästan ihjäl mig, jag har sett för många skräckfilmer i mitt liv och mina nerver är väl inte som dom borde! Han kom knappt innanför dörren innan Björn klappade händerna och frågade om det var dags för lite tevespel. Så ja, dom sitter i källaren nu och leker för fullt.. Jag ska ner och kolla till dom, sedan blir det fotboll för hela slanten. barcelona spelar och det får vi ju inte missa ;)

Igår blev det äntligen av! Jag har varit ett fans till Pablo Francisco sedan 2000 och missade honom förra gången då han var i Linköping. Igår åkte jag och Lisa till kalmar för att se honom och Bebisen stannade lydigt i magen  till min stora förvåning (och lycka). Grymt roligt var det, synd bara att ljudet var för högt.. ljudkillen satt bara och jäste hela showen och verkade inte bry sig alls *grrr* Efteråt fick man träffa Pablo och de andra som var med så jag kunde inte varit med lycklig *ler stort* Nu får bebisen komma när han/hon vill...

Kom hem till ett tomt hus eftersom Björn jobbar natt fortfarande men han hade fixat en överraskning. Han hade plockat och diskat och på bordet stod en blomma, godis och ett gulligt kort. Har jag världens sötaste man eller har jag världens sötaste man!? det är Kääärlek =)

I Söndags åkte Björn till jobbet. Vi har hunnit med mycket i helgen och är ganska förberedda för bebisen nu. Dessutom har Björn damsugat och plockade i hela huset (min man är UNDERBAR). Jag hade svårt att somna och var i stort sätt vaken då björn kom hem vid halv två på natten. Jag gick upp och försökte sova i sängen men det gick väll sådär, hade ont i magen och allt kändes fel. Vid halv fyra vaknade jag och hade fortfarande ont. Jag sa till Björn att jag ville sova på soffan men han tyckte vi skulle ringa till förlossningen som sa att vi skulle komma in..

Halv fem var vi i kalmar och fick till att börja med ligga i en timma för att kolla samman dragningarna. En barnmorskan undersökte mig och kom fram till att jag hade värkar men att eftersom det inte gjorde så ont var det ingen fara. jag var öppen en centimeter och skulle få stanna kvar tills en läkare kom för att titta på mig. Klockan var nu kvart över sex och läkaren skulle komma vid sju så vi fick försöka sova så gott vi kunde. Björn fick sova sittandes i stolen och jag på undersöknings bädden. Läkaren ville ha kvar mig ett par timmar till och lät oss få ett annat rum där vi kröp ner i den lilla sängen och försökte sova. Vid nio blev jag undersökt igen och fick veta att jag var 1,2 centimeter öppen. Jag fick åka hem men skulle ta det lugnt. Vissa kan gå hela tiden ut och vara öppna en centimeter men det kan lika gärna komma vilken dag som helst.

vid kvar över elva bäddade jag och älsklinger ner oss i sängen här hemma och båda somnade ganska fort. Jag har fått lite smak på hur en värk känns och kanske var detta en varningssignal att man ska ta det lugnt? Jag har inte gjort så överdrivet mycket i och för sig men kanske är jag lite för envis ;)