Min mamma har lärt mig att vissa vänner växer man ifrån, det är livets gång och inget att bli ledsen över. Jag känner mig ibland lite ensam då jag kommer fram till att jag inte har några jag umgås med förutom enstaka personer och familjen. Elias tar upp all min tid och jag vill hinna med Björn så mycket det går. Man är inte femton år längre och kan därför inte träffa vännerna på fester som man brukade. Sedan kommer jag fram till att det spelar ingen roll för dom få vänner jag har kvar som jag träffar (sällan men i alla fall..) betyder så otroligt mer än att ha massa kompisar man inte står så nära. När jag sedan tänker efter har jag aldrig haft så stort kompisgäng som jag hela tiden trott. Jag har däremot många bekanta. Genom åren går man skilda vägar och söker andra saker i livet. Många vänner har jag inte ens kontakt med längre medan andra hänger kvar. Jag har världens bästa och mest intressanta vän som tyvärr bor i skitiga Malmö ;) Han pluggar och jag vet att det kommer bli något stort av honom. Han har alltid varit en människa som står för sin sak och som folk dras till *stolt* Saknar honom jävligt mycket jävligt ofta. Soheil säger alltid vad han tycker och lockar fram det bästa ur en. Han finns alltid där och har gjort det sedan första gången vi träffades för tio år sedan. Det är vänner som han som gör livet speciellt.

//Fick den av Soheil vintern 2001 och det kunde inte varit mer sant =)
Älskar dig min vän, vad vore jag utan dig? Jag kommer alltid stanna kvar ;)